7 månader nu sen pappa lämnade oss och det känns som det hände igår, trode aldrig jag skulle orka överleva men det gick, fast väldigt tungt och oerhört jobbigt går inte beskriva känns bara väldigt väldigt tomt, ett tomrum som aldrig kommer fyllas igen, ett tomrum som man kommer få leva med resten av livet, saknaden är stor, fanns så mycket mer man hade velat sagt men är väldigt glad att jag fanns vid hans sida och höll hans hand när han tog dom sista tunga andetagen....Glömmer ALDRIG den helgen, torsdagen den 17/12-09 kl 22:30 ringde telefonen, stog dolt nummer och redan då kände jag på mig att nått hade hänt, hörde knappt mad läkaren sa som ringde men hon prata väldigt långsamt och tyst, sa att läget hade försämrats för pappa, att han hade ramlat ihop inne på toaletten och slagit huvvet hårt i handfatet och att han ramla pga att han fått en hjärnblödning, jag blev helt kall trode inte det va sant bara skrek det kan inte vara sant, hon sa att det var alvarligt och vänta nu på ambulansen för att föras till salhgrenska sjukhus, ringde mamma och berätta och jag hade fullständigt panik, ensam hemma Martin var i norge och skulle jobba över på fredan men han kom hem direkt när han fick höra, vi ville åka ner till Göteborg samma kväll det hände men läkarna sa att det inte var nån ide in get vi kunde göra och vi skulle inte ens få träffa pappa han sa att vi fick komma in tidigt på fredagen istället, så vi åkte iväg allihopa bror syster mamma syrran med familj och jag martin å Nellie, väntan i väntrummet va det förjävligaste jag varit med om men till slut så kom läkaren in, han som hade tagit hand om pappa hela natten sen han kom in, han kom in och krama oss allihopa och berätta sen att läget var väldigt allvarligt och att det inte fanns mycket dom kunde göra mer än att medicinera honom, dom kunde inte gå in i hjärnan och operera för blodkärlen var såpass tunna så det hade han inte klarat, han sa att nu är det bara att hoppas att han inte får fler hjärnblödningar för det skulle han inte klara av, den första han fick var redan såpass kraftig och den hade redan skadat endel i hjärnan, vi fick gå in och träffa honom, påvägen in till rummet fick jag panik bara skrek och bara lipa som en jävla unge allt kändes som en jävla mardröm, när vi väl kom in i pappas rum så kändes allt så lungt och det var helt tyst, det enda som hördes var pappas andning, endast respiratorn som höll pappa vid liv, pappa var fortfarande medvetslös och kraftigt nedsövd, kände knappt igen honom, slangar överallt genom näsan munnen och huvvet, han var helt svullen eftersom han ramla och strök i huvvet rejält i handfatet och hade världens blåtira, tog pappas hand och han var så varm och go, ville inte gå därifrån...Vi tog in på hotell i Göteborg allihopa för att kunna hälsa på han på morgondagen, tidigt på lördag morgon tror klockan var runt 7 tiden då ringde läkaren och sa att pappa hade fått ytterliggare en kraftig hjärnblödning och att nu var det tyvärr kört och sa att vi fick komma dit när vi ville, vi åkte dit, gick in å hälsa på pappa igen, nu var andningen mycket tyngre och pulsen helt oregelbunden, dom sa att nu att det är bara hjärtat som slår men pappa finns inte mer.................................................................................

När pappa låg inne på sjukhuset så klaga han på att han hade så svårt för att sova, han hade en extrem huvudvärk precis hela tiden och det höll han vaken, men nu får han äntligen sova.......Saknar han så förbannat